Tidigare:
"Hallå?" frågade jag. "Är det här typ bakvägen?"
"Ja, har ni biljetter?" frågade den stor mannen lite stelt och hårt.
Ellinor började genast rota runt i sin handväska och hade snabbt fått upp två biljetter ur fickan.
Mannen inspekterade biljetterna innan han följde oss mot en annan ingång.

---------------------------------------

Konserten var i full gång och de där fem killarna som hoppade och sjöng på scenen var bättre än jag förväntat mig.
Ellinor gav mig en blick, den var full av livsglädje och lycka. Och jag förstod henne, hon hade det perfekta livet. Hon var tillsammans med en drömkille, min bror, som var snäll och omtänksamt, och faktiskt ganska snygg, och de hade två söta och busiga perfekta barn tillsammans. Hon har ett bra jobb, gott om pengar och schyssta och många kompisar. Till råga på allt var hon själv snygg och snäll och omtänksamt. Hon levde egentligen rena rama drömlivet. Man kan inte vara mer nöjd med livet, för man kan inte få det mycket bättre.

Jag själv var också ganska nöjd med livet. Jag och pappa hade vår egen lilla familj och vi hade nog den bästa 'far-och-dotter-relationen' man kan få. Jag har många vänner och än allra bästa vän som jag älskar så otroligt mycket. Rebecca är bäst.  Jag har faktiskt lyckats bra med något, hockeyn. Alla spelar ju inte på sådan nivå att de blir tillfrågade om deltagande i junior-VM i Sveriges landslag. Sedan hade jag relativt bra betyg i skolan, och ja, jag skulle nog kunna hítta ett jobb i framtiden som jag tyckte var roligt och som jag får tillräckligt mycket pengar av för att kunna försörja mig själv och, vem vet, min dåvarande familj.

Jag skakade på huvudet för att få väck alla tankar och lyfte blicken mot scenen igen. Deras föräldrar måste vara grymt stolta över sina söner. Jag menar, trodde ärligt talat deras föräldrar att just deras söner skulle bli Justin biebers största konkuränter (stavning..?). Knappast.

"och nu tar vi sista låten för idag, alla känner väl till What makes you beautiful?" frågade en av killarna, han med en stor brun kallufs och smaragd gröna ögon.
Alla tjejer svarade med skrik i alla världens olika tonarter.

"You're insecure, Don't know what for, You're turning heads when you walk through the door, Don't need make up" sjöng en av de.

sedan tog alla i och sjöng Baby, you light up my world like nobody else, the way that you flip you're hair gets me overwhelmed, But when you smile at the ground it aint hard to tell, You don't know oh oh, You don't know you're beautiful oh oh

Musiken avlägsnade och alla tjejer typ skrek och grät för att konserten var slut.. Okej, de här fansen var skumma.

Jag och Ellinor stod i kön till meet&Great... Allra sist. Vilket betydde, eftersom klockan var över åtta nu, att vi skulle behöva vara kvar här minst en timme till.
Alla tjejerna som stod framför oss, för det var inte en enda kille i denna kö, viskade till sina kompisar och förbättrade på smink och var allmänt störiga. Hur orkar man?
Jag vaknade upp ur mina tankar och tittade framåt i kön, och först då märkte jag de tre tjejerna som stod och stirrade på mig som om jag vore ett djur på zoo eller något.
Allt jag hade lust att gör var att skrika ett "VAD?!" högt till de, men jag var faktiskt så uppfostrade av min bror och pappa att jag visste att man inte gjorde så.
Men jag kunde inte fatta vad de ville mig. Jag var bara en vanlig människa. Eller när jag tänker efter, stryk vanlig. För tydligen är jag allt annat än vanlig.

Okej, jag har redan tröttnat på det här. Allt jag vill är att gå hem, ta på mig pyjamas, och krypa ner i soffan under det varma täcket.
Inte stå i kö flera timmar för att få träffa fem killar som jag inte ens visste vad de hette.

Vi hade stått i kö i, minst en timme i alla fall, men nu var det bara ett gäng på sju fjortisar som stod framför oss och väntade på att bli insläppta.
dörren in till rummet som jag ännu inte visste hur stort det var öppnades två tjejer kom ut, gråtandes, med en vakt hack i hälarna.
Fem av de sju tjejerna framför oss började skrika medan de andra två grät. Okej, seriöst. Om man nu är så beroende av de där killarna så förstår jag att man kanske är så glad att man gråter och skriker efteråt och att man är i chock och så, men innan.....?

Två vakter anlände och tog med de skrikande och gråtandes fjortis tjejerna in i det "Hemliga" rummet, som jag nu valde att kalla det eftersom jag inte hade någon blekaste anning om vad som fanns där inne eller hur det såg ut, det enda jag visste var att det fanns fem killar där inne, som vi, om fem minuter skulle få träffa.
"Asså du Bella, har du så här tänkt att ställa någon fråga?" frågade Ellinor samtidigt som hon bet på sin nagel.
Ellinor var nervös, det syntes tydligt.
"Nej, alltså ingen såhär planerad fråga. Jag vet faktiskt inte alls vad jag ska säga" sa jag fundersamt, detta hade jag inte tänkt på innan, att vi skulle behöva prata med dem. Okej, ibland var jag riktigt puckad.
"Eller jo, kanske vad de heter..?" föreslog jag. Det var ju faktiskt en riktigt bra fråga, jag visste inte vad de hette, och det kunde vara bra att veta.
"Bellz, de kommer tro du är sjuk i huvudet" sa Ellinor.
"Spela roll. Jag kommer ju knappast träffa de fler gånger" sa jag.
Dörren öppnades, och de sju tjejerna kom ut, gråtandes och skrikandes. Helt galna.

En vakt kom fram till oss, han tittade på oss och började sedan gå mot dörren igen. Ellinor greppade min hand och kramade den hårt.
"Jag vet inte varför jag är nervös" sa hon och tittade på mig.
längre kom vi inte i vår lilla konversation, innan vi stod innanför dörren. Rummet var inte särskilt stort, det var en gul vit tapet och ett marmor golv. flera kamror med karmramän stod uppställda och i mitten av rummet stod en sliten soffa. I den satt fem killar, pratandes med varandra. Exakt samma killar som stått på scenen innan.
En av killarna tittade upp på oss. Han sa något ohörbart till de andra fyra innan de reste sig upp och gick fram till oss.
"Så, ni är sist" sa en av dom. "Och n...."
"Alltså jag har en fråga, en ganska viktig fråga" avbröt jag.
Ellinor gav mig en blick som sa "ställ-den-inte-det-blir-så-grymt-pinsamt-då".
´Jag tog sats och bara slängde ur mig orden.
"Vad heter ni?"
det tog två sekunder innan killarna tog in frågan.
"Ovanlig fråga, men visst. Liam" sa en av killarna.
"Jag är Zayn" sa en annan, han med svart hår som stod typ.. Rakt upp?
"Niall" sa den blonda killen med klarblå ögon.
"Mitt namn är Louis Tomlinson" presenterade sig killen som jag avbröt förut. Jag fattade ganska snabbt att han fjantade sig.
"Jag heter Harry, och vi är one direction" sa han med det lockiga håret.

vi pratade lite, jag och Ellinor presenterad oss, fast jag valde att heta Bella vid detta tillfälle.
"Och sen så kom det ett fan fram till oss, och hon svimmade rakt i Zayns armar" berättade Louis.
Ett skratt bröt ut bland oss, men det avbröts snabbt av en igenkänd ringsignal. Min mobil. Jag drog snabbt upp telefonen ur fickan på munkjackan.
"Alltså, ursäkta men jag måste ta det här" sa jag och vände ryggen till de innan jag svarade.
"Hej" sa jag glatt.
"Hej Izabella" sanågon snörvlandes på andra sidan. Personen som pratade grät, det hördes tydligt.
"Förlåt, men vem är det?" frågade jag.

"Det är jag, Angelica" sa rösten. Angelica, Rebeccas storasyster. Men varför kallade hon mig Izabella. Hon sa alltid, alltid Bellz.
"Har det hänt något?" frågade jag tyst,
"Hon finns inte mer. Rebecca är död" sa Angelica, innan hon bröt ihop och ett klick hördes.

Det tog tid för mig att ta in det hon hade sagt. Vaddå död?
Men Angelica skulle aldrig, aldrig ljuga om en sådan här sak. Aldrig någonsin. Och som hon grät.
Det måste vara sant. Men min Rebecca, hon kan inte vara död.
och sär gick det upp för mig. Rebecca var död, hon fanns inte mer, hon skulle aldrig mer finnas hos mig, hon var borta. Men hur, hur dog hon?
alla tankar snurrade runt omkring i mitt huvud och jag kramade mobilen i handen så hårt att det skulle kunna spricka.
Död. Rebecca var död. Min Rebecca var död. Rebecca, tjejen som jag gjorde allting med, var död. Min bästa vän var död.

Tårarna bara vällde fram och sprutade ut ur mina ögon. Det fick inte vara sant.
Plötsligt blev jag arg istället. Eller arg och ledsen, eller jag vet inte.
Men Jag fick en konstig känsla inom mig, jag stod inte ut med den. så jag kastade min Iphone i väggen. Krasch, lät det, och sedan föll mobilen till marken. Död. Död, precis som Rebecca.

-----------------------------------------------------------

Japp, där kom den delen, som jag kämpat med i två dagar. Jag har haft lite skrivkramp, eller jag vet inte. Framåt kom jag i alla fall inte.
jag vet inte riktigt vad jag själv tycker om denna delen. Första biten blev sådär, inte riktigt som jag tänkt mig, men slutet blev jag ganska nöjd med.
Ni får gärna kommentera vad ni tycker!

Kraaaaaamiiiiiiis xx

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej på er! Jo, som alla vet, och de allra flesta andra också har, har jag sommarlov. Och på sommarlovet brukar man ju resa lite, eller i alla fall min familj.Jag ska Kanske åka till min farfar, ute på en ö i världens minsta samhälle på orust och vara...

HAJJ!!!!!!! Jo hörni, jag har påbörjat nästa del, men den kommer troligtvis inte ut för ens imorron, men jag ska försöka få klart den ikväll... Vet ni vad? Jag har äntligen fattat hur man ska himla med ögonen för att det ska se 'bra' ut... Men eg...

Tidigare: Att åka tåg till Stockholm tog inte mer än tre timmar om man åkte från Göteborgs central station, men ändå var det lika tråkigt. Jag satt med min mobil, kollade runt på instagram. Jag vet inte varför, men jag gillade instagram mer än fa...

JAG TYP KOMMER TA DATORN OCH SLÄNGA DEN I GOLVET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!Jag hade skrivit en låååååååååååååååååååååååååååååång och braaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa del när internet började dampa.... Och internet slutade funka i någon minut och stäng...

Hajj, fastnat lite i skrivandet, så jag tänkte att ni skulle få veta 100 saker om mig.MOBBA INTE!!   1. JAG ÄLSKAR ATT FLAMSA, TRAMSA OCH VARA ALLMÄNT FLUMMIG :D 2. Jag fyller år 1 februari, samma  dag som Harry. Sen är det bara den lilla detal...